Let’s go people!

Götgatsbacken, strax efter ett på natten en söndag. Den tidiga vårluften ligger tät över Södermalm. Ett gäng killar lite över tjugofem år gamla står och diskuterar vart de ska ta vägen nu när baren Bauer stängt för kvällen. Det är ju ändå påsk, så måndagen innebär ledighet. ”Let’s go people” ropar en av dem och de promenerar ner mot Södermalmstorg för att hitta en taxi som kan köra dem till kvällens nästa anhalt: Berns.

Men vad har unga mäns krogvanor med sociala medier att göra? Anledningen stavas Diddy. I Sverige mest känd för en kass cover på Policelåten ”I’ll Be Missing You”. I USA ett populärkulturellt fenomen, känd och respekterad som en av de största svarta entreprenörerna med både framgångsrikt skivbolag och klädmärke bakom sig. 2007 var han god för 358 millioner dollar.

Diddy’s karriär inom sociala medier inleddes i maj 2008 efter att han besökt Kanye Wests konsert i Madison Square Garden och insett att det var så otroligt bra. Så otroligt bra att han var tvungen att visa det för världen. Kanalen att kommunicera med omvärlden blev en Youtubefilm. Klippet blev en omedelbar succé och så populärt att han började videoblogga på regelbunden basis.

När Twitter slog igenom på allvar i Stockholms hippare medelklass i januari i år började det nästan direkt snackas om att Diddy var grejen. Snubben man skulle följa. Eller som vissa uttryckte det, han var Twitter.

Men varför? Dels fick man en insikt i Diddy’s fabulösa liv. Men framförallt fick man hela tiden en massa positiva budskap i stil med ”Don’t speak about what you are going to do, just do it instead”, att alla kunde göra allting, bara de jobbade hårt. Och det som kom att bli Diddy’s signaturfras på Twitter: ”let’s go people”. Förmodligen är dock Diddys frekventa twittrande bara ett sätt att promotea hans kommande album Last Train to Paris.

Men vad är det som gör Diddy’s twittrande så speciellt? Varför citerar internetanvändare över hela världen Diddy dels i sina tweets (twitterspråk för publikt meddelande), dels i sina vanliga konversationer? Hur har han lyckats få 877 492 att följa honom? I princip hela USA:s hiphopbransch går närmast att diagnostisera som Twittermissbrukare, så Diddy är långt ifrån ensam om att twittra. Jag har lokaliserat några anledningar.

• Diddy är Diddy. Nästan alla vet vem han är och är intresserade av vad han gör. Han hade alltså ett starkt varumärke redan innan Twitter.
• Diddy är en superrik superstjärna som ständigt frotterar sig med de största kändisarna. Vi älskar att läsa om kändisar, särskilt en sådan som Diddy som är relativt transparent och bjuder in en till sitt eget liv när han festar med rockbandet Arctic Monkeys eller sitter i studion med de största rapstjärnorna.
• Men det räcker ju inte. Man måste ge någonting också. Dels engagerar Diddy sina läsare genom att få dem berätta bland annat sina finaste kärlekshistorier eller bästa inspirerande citat för att sedan retweeta (twitterspråk för vidarebefodra) de bästa till alla sina läsare. Dels ger han oss positivitet och motivation. Varje morgon skriver han att det är en vacker dag och att vem som helst kan göra vad som helst. Diddy jobbar långsiktigt för att komma närmre sina fans och kunder. Istället för att bara använda Twitter som ett nytt sätt att skrika ut sitt budskap och presentera sina produkter. Det är det, blandat med hans fantastiska karisma, som får oss att älska honom. Och intressera oss för ett album som utan Twitter inte ens hade varit en tredjedel så intressant. Utan att egentligen prata så mycket om just själva albumet.

Självklart är de första två punkterna ganska svåra att implementera för vem som helst när som helst. Men den tredje är precis vad Twitter och sociala medier handlar om. Att komma nära, engagera och beröra. Så alla ni som inte börjat twittra ännu: Let’s go people!